Halma med läger på 13 pjäser

Den här versionen behåller det fulla 16×16-brädet och loppet för två spelare, men varje spelare börjar med 13 pjäser i stället för 19. Lägren är de som fyrspelarspelet använder i varje hörn: fyra rader med 4, 4, 3 och 2 rutor, räknat utåt från hörnet. Här används bara två av dem, i motsatta hörn, så de två arméerna tävlar längs den långa diagonalen som i standardspelet.

Dragen och målet är oförändrade. När det är din tur flyttar du en pjäs, antingen ett steg till en tom grannruta i någon av de åtta riktningarna, eller en kedja av hopp över enskilda pjäser av valfri färg, och du får stanna efter vilket hopp som helst. Ingenting slås. Du vinner genom att först fylla motståndarens startläger på 13 rutor med dina egna pjäser, och en pjäs som har gått in i det lägret får flytta inom det men aldrig lämna det.

Med sex pjäser färre var är brädet tommare. Det finns färre språngbrädor, så långa hoppkedjor kräver mer förberedelse, och en grupp pjäser som kommer bort från de andra är lättare att isolera. Lägren är också mindre och mer kompakta, så det tar färre drag att packa in de sista pjäserna i målet. Partierna är kortare än med 19 pjäser, och loppet belönar den som flyttar armén samlat.

Halma uppfanns 1883 eller 1884 av George Howard Monks, en amerikansk kirurg vid Harvard Medical School, inspirerad av det engelska spelet Hoppity från 1854; namnet är det grekiska ordet för hopp. Från början spelades det av två eller fyra spelare på ett bräde med 16×16 rutor. I tvåspelarspelet har varje läger 19 rutor i motsatta hörn. I fyrspelarspelet är vart och ett av de fyra hörnen ett läger med 13 rutor, och varje spelare har lika många pjäser som lägret har rutor.

Att spela två mot varandra med fyrspelarlägren är ett enkelt sätt att korta spelet på det fulla brädet. Det är en omkastning av de publicerade lägren snarare än en egen dokumenterad tradition, och ingen upphovsman eller tidpunkt finns nedtecknad.